På jobbet har vi pratat om att åka på nån kryssning framåt våren. Det kan nog bli nice. En jävla Cinderella med asmycket mat, sprit och taxfree i goda vänners lag. Förhoppningsvis slipper man surtanterna som ser ner på alla som inte har jobbat på skolan i mer än fem år också. Det är lite uppdelat i personalstyrkan. Unga och glada förmågor och sura tanter.

Dagen var annars kantad av nyanlända och skrikande barn. En flicka skriker i princip oavbrutet. Man blir lätt matt...

Det var dessutom en del dramatik på skolan också. En flicka (inte på vår avdelning) fick en ordentlig feberkramp så att ambulans kom. Det var tydligen en del virr och även tårar inblandat i personalstyrkan på hennes avdelning, men flickan mår nu bra. Hur kan man skicka sitt barn till skolan med hög feber? Att ha barn och karriär är något som många eftersträvar, men man borde verkligen fundera på om man har den tid som krävs för att skaffa barn. Är det meningen att vi som pedagoger ska uppfostra barnen och lära dom allt? (ja det låter kanske dramatiskt överdrivet) men vissa är ju alltid på förskolan. De kommer när vi öppnar och går när vi stänger. De kan komma jätteförkylda, med feber eller magsjuka. Andra skickar sina barn till förskolan fast de är hemma lediga från sina jobb. Sånt kan inte jag riktigt begripa. Så är det inte bara på mitt jobb, utan på många fler ställen. Att barnet verkar vara mer till last än lycka för föräldrarna (kan tyckas). Att ha barn kan i vissa ögon ses som en del i det "perfekta" livet. Två barn (gärna pojke och flicka), villa, hund, bil (gärna två styck) och heltidsjobb. Jag vill gärna ha barn själv, men när man känner att man inte ens har tid för katt så är det ingen idé att tänka tanken (ännu)

Usch nu lät jag som en surtant igen.

Jag vill snooza i ett par timmar! Fy fan vad segt!!!

Grattis Joleen till dottern Aleena. Folk ploppar verkligen ut bebisar hela tiden i min omgivning!