1900-tal

1910-tal

1920-tal

1930-tal

1940-tal

1950-tal

1960-tal

1970-tal

1980-tal

1990-tal

För er som har följt min blogg så har jag tidigare skrivit om min kollega som nyligen mist sin bror i en trafikolycka endast 24 år gammal. Hemskt! Det var svårt att finna ord när jag träffade henne idag efter två veckors ledighet. Jag gav henne en kram och sa att det har känts tomt utan henne. Vi pratade om vad som hänt när vi satt ute och passa barnen. Vi har ju en filur hos oss som praktiserar. Ibland kläcker hon ur sig lite tokigheter... När vi satt ute och  pratade om vad som skett så sa hon att "jag vet hur det känns att bli påkörd". Vi andra försökte prata bort det där. Det kändes rätt genant eftersom den vi pratade om faktiskt hade dött men mest pinsam var nog det där hon sa... Ibland kan det vara så att man säger saker och i efterhand tänka "WTF! VARFÖR SA JAG SÅ!?!?!!" Men det var tydligen inte första gången hon berättat att hon blivit påkörd. Hon hade  tidigare på förmiddagen också nämnt det varpå min kollega hade svarat att hon faktikst lever och sen har hon mage att kläcka ur sig det igen! Finkänslig typ ddr. Vissa människor fiskar efter komplimanger och sympati. "Din bror blev faktiskt påkörd och dog, men JAG har faktiskt också blivit påkörd". Kan någon förklara hur hon tänker?